”Hörru, ska du inte komma och städa lite mer här?”
Den väldiga kroppen stannade upp i sitt spår, vände sig sakta om mot där människorösten hade kommit från. Han slöt sig nästan som ett rinnande mörker runt de skarpa lysrören i taket och täckte halva korridoren. Huvudet var stort och slokande och överkroppen lutade framåt som om han endast för ögonblicket stod på bakbenen och vittrade något skarpt. Nacken var bred som skallen och axlarna sköt ut ur kroppen. Han hade långt korpsvart hår, en jättes händer och en stum och tom blick i de djupt gröna ögonen där han lufsade fram som om han när som helst skulle ge vika och sjunka ihop som en punkterad uppblåsbar figur. Nästan ingen hade hört honom säga något. Inte på skolan där han moppade, inte på simhallen och sporthallen där han skurade och inte på vårdcentralen där han rengjorde toaletterna med en liten borste. Ljudlöst strykande genom korridorer och klassrum, omklädningsrum och väntrum, över plastgolv och kakel i ett par slitna vita gymnastikskor som oftast var oknutna med remmarna släpande bakom hälarna. Nu tittade han bort mot några tonårskillar som satt på en bänk i skolkorridoren. Omkring dem stod andra elever, vakande, vittnande, väntande. Pojken som hade ropat på honom böjde ner huvudet och utan att bryta blicken spottade han på golvet. En stor, snusbrun loska som föll tungt och plaskade när den slog ner i den slitna plastmattan. Pojkarna skrattade som skator. Alla de andra eleverna tittade bort mot honom där han stod.
”Du har missat en fläck, jävla städ-miffo”, fortsatte pojken som hade spottat.
Jätten kramade moppen som såg så liten ut i hans händer, en kvist, vände sig om och skyndade iväg med städvagnen gnisslande framför sig och skosnörena släpande bakom sig. Han passerade hörnet, tog med skakande och klumpiga händer upp den stora nyckelknippan, lyckades pricka låset, gick in i städskrubben bredvid lärarrummet, stängde dörren efter sig och lät lampan vara släckt. Han såg i mörker. Han såg i mörker och trivdes i mörker för i mörkret och tystnaden blundade han och såg skogen, var i skogen och i tystnaden, i riktig skepnad. Lukten av barr, bär, myror och solvarm myr. Här var han sjuk, stympad, flydde till en städskrubb för att ta djupa andetag så att ingenting skulle hända. Han kunde fortfarande känna stanken av loskan, av pojkarna. Svett, billigt tvättmedel, bensin, cigaretter och snus. Han tittade på sina händer. Naglarna hade börjat skjuta ut ur fingrarna men drog sig sakta tillbaka. Aldrig bryta ordningen av saker som är. Det visste han. En skog, hade det funnits. En skog som inte tog slut och om våren en väldig älv som släppt sin is och forsat och han kunde stå mitt i vattnet och fånga lekande lax. Ett annat land och ett annat liv där inga korridorer fanns, och han visste inte hur länge till han skulle klara av att hålla allting inne i kroppen och skepnaden, i mörkret, i städskrubben, i fikarum och väntrum och omklädningsrum och skolsalar och matsalar och simhallar och ishallar och en liten lägenhet i en liten stad där alla verkade veta vem han var men ingen kände honom och ingen pratade med honom där han gick tyst. Det var fredag och det var höst.

Han förde sin mopp fram och tillbaka. I liggande åttor. Följde den med ögat, blöta trådar, gula och uppluckrade, smutsigare än golvet. Vattnet i hinken var grumligt och grått redan efter en halv korridor, från trappan och bort mot gymnastiksalen. Den röda plastmattan blev blank, såg ren ut men så fort den torkade var den i stort sett densamma, ingrodd smuts i rispor och nednött skrovel, sträv under fötterna som fastnade i steget. Röd. Han hade inte alltid varit här. Det här var inte hans ursprungliga gård. Djupt från den stora skogen hade han kommit, vandrat västerut, långt österifrån, över berg och tundror, ur tajgan. Bytt skepnad längs vägen, noggrann och skygg så att ingen människa skulle se. Han hade aldrig gått i ide på vintern. Avskydde det. Avskydde golvet som aldrig blev rent men tänkte hela tiden på åttorna som han gjorde med moppen. En slinga i evighet som höll honom i stunden och skepnaden. Ingen som pratade med honom. Varken elever eller lärare. Nästan ingen. Det var bra.

Vid slutet av korridoren, det var där han vittrade det. Hörde det. Det kom från något av omklädningsrummen. Eftermiddagen var sen och solen redan borta. Ljuset i korridoren, skarpt och gult, sögs in av höstmörkret där ute, fönster som svarta hål. Han tittade på sin klocka. Raketa. Skruvades upp på morgonen och höll fortfarande tiden exakt. Han hade tagit den från en arm. Fredag. Skolan tömd på elever och lärare, som en hastigt utrymd by efter en kärnkraftskatastrof. Bara de som städade och låste var kvar. Han ställde ifrån sig moppen i städvagnen med skurhink och sopkorg och alla starka rengöringsmedel som stack lite i nosen när han rengjorde toaletter och tog bort snus från gallerväggen i trappan. Snuset fastnade där när eleverna gröpte ur sina blöta prillor ur munnarna med pekfingret och kastade dem på i gallret, formade små illaluktande, mörkbruna, jordliknande fläckar som torkade. Kul. Vittringen blev starkare ju närmare omklädningsrummen han kom. Det var inte ettan. Svett, billigt tvättmedel, bensin, cigaretter och snus. Och surt, som dålig mjölk. Det var dem. Pojkarna från korridoren, pojken som hade spottat snus på golvet och bett honom komma dit och skura bort det medan alla andra tonåringar stått och stirrat, pojkarna som hade skrattat åt honom. Han grymtade, ryggade tillbaka, ville ställa sig på bakbenen men kom på att han redan gjorde det. Tänkte på golvet, åttorna på golvet med moppen. Evigheter, som floden. Det var bra. Stanna i skepnad. Lukten tilltog. Inte tvåan. Frän stank. Han fnyste till. Även ljuden. Dova, någon som grät kvävt. Samma skratt som tidigare. Sjuka människoljud. Stön. Tunga andningar. Lukten av kön. En flicka också. Trean. Här var det. Dörren låst men han hade nyckel. Tog klumpigt upp knippan, inget rasslande, lyfte den i kedjan, höll den tyst i handen, siktade, prickade låset och vred om. Dörren föll upp. Rött golv. Moppen. Fadd fukt och mögel i väggarna. Runt, runt i all evighet. Skogen. Över tundran. Ur tajgan.

Alla fyra pojkarna vände sig om, tittade upp på honom. Han som hade filmat stod närmast, försökte snabbt stoppa undan sin mobil men jätten högg tag i den som en öring och pojken släppte den och backade undan. Han tittade på den för ett ögonblick, slöt sedan handen och krossade den tills ingenting fanns kvar, som en tunn, vit liten plastmugg, såna som fanns på toaletterna på vårdcentralen. Så lät det. Ett skört krasande. Svarta små flagor och blänk föll till golvet. Golvet spräckligt beige, som torr, torr tundra. Pojken borta vid bänken, han som hade varit inne i flickan, drog upp sina byxor. Flickan liten och blek, rödhårig, en svältande skabbräv på vintern, ögonen ett nedjagat rådjurs.
“Va fan gör du med hans mobil?!” sa han som nyss hade dragit upp sina byxor, som om ingenting hade hänt. “Va fan gör du här ens, bögjävel? Jävla städ-mongo-bög. Är du inte klar? Är det för att du är så jävla långsam och dum i huvet?” Pojken flinade åt honom igen, uppjagad. Åttorna. Plastgolvet. Träden. Skogen. Älven. Fisk. Myrmarker och myror. Skepnad. I stugan med modern och soldaterna. Vaknar naken i skogen, täckt av blod. Fläker upp ansiktet och huvudet med ett slag från ramen. Människornas hundar. De andra pojkarna mer skärrade, avvaktande. Inte ledare av flocken.
“Bra att du kom ändå. Du kan ju städa upp här inne. Vi är klara.”
Pojken på väg att plocka ut snuset med högra pekfingret och slänga det på golvet. Fåglar som flyr. Lutad över ett öppet kadaver, sliter upp bröstkorgen med käkarna. Känner hur naglarna börjar växa ut till klor. För sent. Ur tajgan. Han hugger tag i pojkens handled som krasar på samma sätt som telefonen. Pojkens ansikte förvrids, kvider och rycker, ett djur som fastnat i en fälla. Tittar upp på den store mannen. Ser ögonen som börjar skifta från vita och gröna till gula och mörkt bruna. Axlar som skjuter upp ur den blå skjortan, en hals som drar ihop sig, knakar. Hans kompisar flyr ut och iväg. Inte för att hämta hjälp. Bara för att fly, som fåglarna flyr gläntan. Flickan kvar på bänken, hon har inte ens hunnit ta på sig trosorna. Pojken andas in och vill skrika men mannen tar sin andra hand, greppar tag om pojkens hals och trycker upp honom mot väggen, lyfter honom sakta tills fötterna lättar från marken, en utmärglad liten mårdhund. Alla skrik kvävs. All luft lämnar pojkens kropp och mannen lutar sig närmare och viskar till pojken.
”Om du rör henne igen … så öppnar jag dig.”
”Min … farsa … kommer döda dig, jävla städ-fitta”, kvider pojken tårögd.
”Hälsa din pappa, att jag öppnar honom också. Jag har öppnat andra. Hälsa det.”
En djup röst, mullrande åska över bergsluttningarna. Ammoniak, bakterier och salt. Lukten av urin som lämnar pojken, rinner över tundran som en gul flod. Mannen håller inte handen på halsen utan runt halsen, kramar åt och ser ögonen skjuta ut ur hålorna, ser hur ansiktet rodnar och munnen öppnar sig, tungan fladdrar och blicken börjar flacka mot taket. Som att krama sönder en fisk. Han tänker inte på moppen längre. Han tänker på skogen och väldiga älvar. Det hjälper. Blundar och tar tre djupa andetag. Känner hur greppet släpper, hur naglarna drar sig tillbaka och ögonen vitnar igen. Hur allting som har börjat omformas och svälla där inne sjunker tillbaka. Han släpper pojken som först faller till golvet, sprattlar i sitt eget kiss för att sedan komma på fötter och halka iväg, gnyende, gråtande. Som männens hundar. Den store mannen tittar bort mot flickan på bänken. Svart smink har runnit ut över hennes vita ansikte. Hon liknar en underligt fläckad fågel men är inte rädd. Inte gråtande ögon utan tomma, urgröpta. Gryt. Hon vaknar till, drar på sig trosorna, sedan byxorna och sätter sig rak på bänken och stirrar ner i golvet, ut över den torra tundran och pojkens kiss.
”Säg inte till nån”, säger hon, tar sin väska och går snabbt förbi mannen utan att titta upp på de ännu gulaktiga ögonen, ut genom den vidöppna dörren. Han skjuter fram nosen och vrider på huvudet, lyssnar och vittrar. Inga pojkar kvar. Inga andra människor heller. Hela skolan är övergiven och livlös. Ute är allt ljus borta och vattnet i hinken är grått och moppen luktar surt och golvet i korridoren utanför har åter torkat och är lika smutsigt som alltid och han känner hur huden brinner och han ser uppfläkta kadaver ligga framför honom i en glänta och han kom en gång ur en skog som inte har något slut. Ur tajgan.