Bubbe och lille räv

I den väldiga lägenheten stannade alla upp och tittade mot dörren. Bakom dem världen, balkongen och utsikten över utslätade stränder, en horisont höljd i smog och salt, köer utanför klubbar, blekrosa hus innanför gyllene grindar, pulserande ljuspelare som avsökte himlen likt strålkastare i träsk där polishelikoptrar söker efter lik. Som fallna, skakande fyrar.

Där stod en kvinna. Eller en gumma. Det grå håret uppsatt i en knut, en klänning i blått och vitt, en stjärna i guld som vilade på den skrynkliga bringan. En käpp i en tunn hand där blå ådror krängde ytliga över stirrande knogar och svarta, tunna, tatuerade streck löpte raka längs fingrar och handrygg och försvann in under ärmarna. Gråstarr så långt gången att ögonen liknade små stormande spåkulor fyllda med dimma och aska. I lägenheten fanns en stor samling vanliga människor som hon inte hade kommit för. Langare, livvakter, smugglare, affärsmän, politiker, torpeder och horor. Och så Cuervo, i botten av en u-formad soffa med en naken, kletig flicka i knäet. De tittade alla mot dörren. Musiken och rösterna slöt sig och sköljdes ut med tidvattnet och långt ner på Collins Avn och många våningar upp mot det djupsvarta valvet höll de andan. Från den andra verkligheten pulserade en avlägsen bas som ett vidrigt hjärta och vågor slog mot en buk. Hungriga svävade spindellika siluetter av palmernas kronor som kastade skuggor i sanden om dagen och kantade avgrunden om natten.

”Khutspe. Vår lille räv”, mumlade gumman stumt och stirrade blint genom rummet av kroppar som tittade på Cuervo där han satt, mjölig om näsan, blek i ansiktet och med hemsökt blick som ingen tidigare hade sett. På bordet framför honom ett vitt berg på en spegel, en revolver, en blodig kniv, ett blött öra. Gumman började släpa sig in i rummet, bort mot soffan i svart skinn, över marmorgolvet, i speglarna på väggarna. Kubanska och colombianska män i jeans och skinnbälten eller vida, grälla byxor med pressveck, mustascher och pastellfärgade skjortor, nakna kvinnor i sina tidiga tonår, liksmink och rosa hy, i början av det lilla som återstod. De skingrade sig där den gamla kvinnan sävligt staplade fram, hennes käpp klinkande mot stenen och på himlen bakom dem svällde högblå och rostiga moln.
”Som Moses”, mumlade hon och smålog för sig själv i den stora salen.
Kvinnan stannade vid bordet.
”Que pasa, b-bruja?” stammade Cuervo fram.
”Feh!” spottade hon och blottade gula tänder och blanka kindkronor av kvicksilver.
”Var har vår lille räv varit? Vad har han gjort? Vad säger räven?”
”Jag har varit här. Jag har inte gjort nånting. Nada! Du kan fråga vem som helst”, hackade han fram och slog ut med armarna och slängde av sig den unga kvinnan som hade runnit ut över hans skrev. Hon föll till golvet och kravlade iväg på alla fyra under bordet och i blodet.
”Jag behöver inte fråga någon”, sa gumman och pekade på ett av sina stormande ögon. Alla i lägenheten kände det. En frän stank drev in utifrån, genom de vidöppna balkongdörrarna och in i den väldiga vindsvåningen. Metall, något sött och tjockt, svårt att svälja. Jord och dött djur, något från landets barndom och slaktens början, slagfält, slavbåtar.
”Vi har en liten glitch, lille räv. Du vet, och jag vet. De har sett dig. Glitch … glitch … glitch …” hakade hon mekaniskt upp sig medan orden föll djupare, som en sån där leksak med en röstlåda i bröstet och ett snöre på ryggen och batterier som började sina. Människorna i rummet nyktrade till, sneglade på varandra, mot dörren och i speglarna som visade ordningen av saker som var.
”Förr eller senare visste jag att det skulle sluta så här för dig, med något mishegas, klutz. Jag har bara väntat. Väntat här, på att du skulle kliva över. Det är det jag gör. Väntar här, på dig. Som en färjekarl.”
Cuervo sicklade och skelade med ögonen, kippade efter andan och flög upp ur soffan, stirrade på den gamla kvinnan. Hon sneglade upp mot honom, log snett. Han höll någonting inne, spände nacken så att senorna blottades, ryckte med huvudet, började förvridas.
”Eh! Chinga! Vad ska du göra framför alla människor! Vad tror du att du kan göra mot mig! Ni skrämmer inte mig längre, sintiendo?! Hela Ordningen faller! Det finns ingen ordning! Va?! Det är en ny värld, pinche bruja! Du kan inte göra nåt! Inte framför alla!” skrek han och spottade över golvet.
”Kvetch, lille räv. Titta”, fortsatte hon och pekade med sitt beniga finger mot havet. ”Det blir storm snart. Imorgon är det klart igen, rent. Och ingen bryr sig om en liten räv. Imorgon är du redan där nere med de andra, och aldrig kommer du upp igen.”
”Du kan inte göra nåt här!” skrek han, rösten sprucken och ögonen blanka. De hade börjat skifta. Människorna i rummet såg det. Från vanliga med rodnade vitor och väldiga pupiller till djupgula, djuriska med svarta, tunna vertikala skärvor.
”Han straffar dem för deras ondska, öppet, där alla kan se …” mumlade hon och blåste lite lätt på det vita berget på spegeln på bordet så att små moln av damm virvlade upp mellan dem där de stod och kristallkronorna flimrade och vajade till när vinden sköljde in i rummet, genomsökte varenda vrå som en hungrig och hög vålnad. Hon stötte sin käpp två gånger i stengolvet.
”Alla lämnar oss nu”, befallde hon sedan med en ihålig röst hämtad från en annan tid och ett tidigt väsen, från värddjuren och vilddjuren och varelserna som kommit över haven och över isen långt dessförinnan. De vankade genom rummet och trängdes vid dörren och med armar hängande tunga och slaka och munnar sydda samman strömmade de ut och dörren föll igen.

”Schmuck”, mumlade gumman.
”Du kan in…”, stammade han fram medan öronen växte sig spetsiga, medan grova hår eller sprön börja tränga ut ur kinderna.
”Visste du att jag är en av av få som kan dela dig levande? Det sägs att du kan se din egen kropp genom mina ögon. Skulle du vilja se dig själv, lille räv?”
Han högg revolvern från bordet, riktade den mot henne med en skakande arm och en hand där fingrarna hade börjat krympa ihop och täckas med små strån. Kroppen krängde och slets och föll till golvet bredvid soffan och han var halvt det ena och halvt det andra och han fanns inte redan när hon tog ett steg närmare, hängde över käppen och kisade ner.
”När jag kom hit för första gången fanns ingenting här. Träsk. Stränder. Floden. Hav. Några skjul. En hamn kanske. Jag minns inte riktigt. Floden går från träsket och på den levde dem som nästan alltid varit här. Som sett även äldre varelser. Du var inte här då. Jag kom från staden och norr, men jag kom från öknen från början. Det är en ren värld. Här … Jag vet inte, men mina händer och fötter mår bra här. Du förstår, jag är ordningen här.”
Varelsen på golvet vred sig och kved, kippade efter andan och dängde det missformade huvudet mot stengolvet, vittrade blint med nosen.
”Jag har längtat efter det här, längtat efter dig, men nu när vi är här känns det ganska … tomt. Oy vey. Vad säger räven? Nu?”
Den första blixten slog ned några mil ut i den stupande klyftan och åskan klöv de rostiga molnen och dränkte ett gällt skri.

När det var över reste hon sig till fötter, lutade sig mot käppen och tittade på de sprattlande människobenen och lyssnade till klackarna från ormskinnstövlarna som slog och gned mot ett blankpolerat marmorgolv, och när dagen strilade in skulle endast speglarna ha sett. Ingen av dem som nyss hade lämnat dem skulle återvända, för de skulle inte minnas den här platsen eller gumman eller Cuervo. Hon stod kvar en stund vid soffan och det högblanka bordet och den vita högen som dammade försiktigt, stirrade ner på den tömda varelsen. Sedan blundade hon. I rossliga, långa andetag svalde hon väsendet inom sig, djupare och djupare tills det slutade streta och blev blint och lamt och gav upp och föll i vila. Då hon åter öppnade ögonen hade de grumlats ytterligare. Hon såg sig om och hörde åskan som drev vidare, allt mer avlägsen. Någon annan skulle köpa lägenheten och stå på balkongen och se ut över havet och aldrig skulle de veta vad speglarna hade sett för de hade slutit sig. Men ännu var det natt och regnet hällde ur de kläckta molnen. Palmernas stammar krängde. Spindelskuggorna slöt sig och skakade till, släppte vid sina fästen och krälade ljudlöst in över Ocean drive, vidare inåt i jakt på föda.

Bubbe