Soluppgång. Solnedgång. Dygn som årstider. Han blundade och öppnade åter ögonen och världen utanför fönstret hade förändrats, rivits, byggts om, byggts ut, uppstått, ingrott. Under avgrunden till vinter fanns ingen sol. Bara månen, gul och tät, så tydlig att landskapen framträdde, spräckliga dalgångar och bergskedjor skissade med blyerts, långt längre bort än just så nära som han alltid hade känt. Över sommaren blev det aldrig mörkt. Kylan och värmen avlöste varandra och antog andra intryck. Bländat eller stumt. Ögonen sved om sommaren och öronen slog lock om vintern, men det handlade mer om tiden än om någonting annat för varken värme eller kyla hade påverkat honom på mycket länge. Elektricitet, lysrör, hissar, flygplan, vägar, bilar, allt det tillkom och skulle säkert försvinna men inte månen och inte kylan, inte värmen och inte solen. Inte på länge. Städer tog form, krig tog slut, tystnad eller underliga ljud tog vid varandra, ordningar tilltog och verkligheter avtog. Eller delades. Han hade länge velat se sig själv i spegeln, men det fanns ingen där att se. Han hade köpt otaliga speglar genom åren, alltid hoppats att nästa skulle vara speciell och låta honom få se sig själv för första gången på flera 100 år. Du behöver se dig själv ibland. Inte för att veta hur du ser ut, veta vem du är eller vad du är, utan för att veta att du är. Det är den frågan som dröjer sig kvar när allting omkring dig föds och lever och dör men inte du. Du är månen. Det hjälpte inte att hjärtat inte slog.
Mitt i natten nu. Djup och lång decembernatt i Luleå. Snart jul. På gatan en enstaka röd buss med någon ensam resenär, en trött hållplats och en trasig gräsmatta under snön mellan punkthus i ljusgul plåt och sprucken betong. En vinglande man i brun basker och grön jacka, skymtad många gånger från samma fönster, gående samma väg. Från puben till lägenheten, längs Edeforsgatan. Om och om igen. En ruta i tiden som spelar en film som hakat upp sig. Tiden är inte tråkig utan avslagen. Fadd och svår att känna, utdragen och utspädd. I lägenheten ett lätt ekande, trots att boningen är liten. Ett gammalt trägolv med besynnerligt slitage, som stigar. Ett kök, ett bord och en stol. En soffa, en TV och en tidning från 30 november 1978 på det lilla soffbordet. Som en barnsaga. En granne som skriker på nätterna. Slåss och skriker, bråk, gråt, dålig musik, människor som kommer och går, köper saker, polisen. Han hade många gånger funderat på att vrida av grannens huvud och dricka hans blod. Nikkinen i 1201, hade han läst på dörren och stått just utanför och väntat på att någon skulle öppna. Han drömde om att göra det. Slita upp dörren, stänga dörren bakom sig och slakta alla i lägenheten. Hänga upp dem och åderlåta dem och spara blod i dunkar och påsar. Som galtar. Han kunde göra det. Men han visste vad som skulle hända. Dekonstruktion. Ens väsen slits ut ur kroppen och lagras i ett berg för evigt. Han visste det. Han hade pratat med henne om det, pratat med vaktmästaren. Hon ville inte heller skicka efter dekonstruktörerna, inte ha några störningar eller brott. Ordning och reda. De ser hela tiden, numera. Vet var man är, vet vad man har gjort, känner om någon stör ordningen av saker som är. Mer och mer så med tiden.
400 år går aldrig fort, men de går. 1618, eller 1619 eller 1620. Någonstans däromkring. Åren spelar mindre roll. Han mindes inte så mycket från innan. Han var en soldat med en liten stuga och en liten plätt mark om hade tilldelats honom. Sedan ett krig som aldrig ville ta slut, fortfarande det längsta någonsin, sade historien. Ett regn som aldrig vill sluta falla. En väldig armé som marscherar genom en förfrusen och fuktig värld. Han hade aldrig sett så mycket människor. Svenskar, finnar, legosoldater från andra länder, betalda i byten, skövlande allt i sin väg. Stannar vid en övergiven och bränd by i utkanten av en tät gammal urskog, någonstans på kontinenten. Rykande fält och förkolnade stugor, bränd jord och mat förvandlad till aska. Han blev till där och då, född åter igen i utkanten av byn vid brynet av skogen där han skulle hämta sur ved för att göra upp eld för att koka vatten för att tvätta sår. Ett bett i halsen och en brand genom kroppen. Han trodde först att det var en kula och att allting var över. Värmen sögs ut ur ådrorna och huden slöt sig mot benen som en torkad skinnskorpa. Han försökte att andas men luften fick inte komma in i den belägrade kroppen. Sedan en kyla, som att lämnas i torr djupsnö i Norrbottens mörkaste midvinter. Ett hjärta tömt på blod som slutar att slå, en värld som faller in i dimma och bleknar bort. Han vaknade i ett lerigt snår till en grå gryning och ett regn som fortsatte ett falla. Täckte såret med en näsduk, tog veden och tittade på världen som aldrig skulle få tillbaka samma färg. Blåare, blekare. Lika fuktig och förfrusen men det berörde honom inte längre. Drev vidare, marscherade vidare i många år. Drack blod på slagfälten, kall och sjuk men samtidigt mer levande och tio gånger starkare än tidigare. Skjuten och huggen och sårad men inte dödad. Vid brasorna på kvällarna satt han och stirrade på de andra. Vissa tittade på honom. Ingen sade någonsin något till honom. Han behövde aldrig mer äta mögligt bröd och härsket hästkött eller dricka smutsigt vatten eller sitt eget fräna urin, eller sova i leran. Han frös aldrig mer. De vände norrut när kungen var död, en lång färd hem genom skövlade nejder längs söndertrampade vägar. Återstoden av en här som en gång hade varit världens mäktigaste, härjad och sliten till skuggor och slagen av dimman. Återvände norrut till frysta åkermarker i utkanten av världen där vintrarna var djupare och mörkare och missväxten var hård.
Jobbar på sjukhus nu. Som väktare. Tar påsar med blod ur kylen. A, B, O. Som att äta skämda rester. Så smakar blod ur påse. Avslagen död, som slaktavfall, brända elkretsar, aningen sött med en skarp ton av metall som dröjer sig kvar hela natten, lägger sig i munnen och slocknar sakta. Som att dricka blod från redan döda soldater på slagfälten för mer än 400 år sedan. Blod är bäst varmt men bättre kallt än ljummet. Trögflytande. I korridorerna ligger de på sjukhussängar, jämrar sig som att det vore 1630 på ett lerigt, mörkrött fält med ett kavalleri stormande ur röken framför dig, med ett artilleri någonstans i dimman. Krigen är slut. Åtminstone här. Han åker buss genom Luleå medan morgonen är tidig. Ser dimman över isen i hamnen. Tänker på ett annat krig då de gick över tunn, svart is med en hel armé. Kavalleri, artilleri, soldater och slädar, vadande i vatten och levande mörker, över ett hav som frös under en natt. Som om de vore varelser förbundna med någonting. Jobbar. Stjäl blodpåsar, dricker blod, åker buss medan natten är sen, sitter vaken och stirrar in i en lätt orange vägg eller på TV:n. Undrar om den här lägenheten finns kvar om 400 år. Om någon ordning finns kvar, om slagfälten finns kvar, om han finns kvar. En ensam man, äldre och vinglande, skymtad många gånger från samma fönster. En ruta i tiden som spelar en film som hakat upp sig. Ute är det kallt, så kallt att kristaller har börjat att bildas på glaset, försöker ta sig in. Han går närmare och andas på rutan men ingenting händer. Ingen imma från andetagen. Samma sak ute. Andetag men ingen ånga i luften när han står och väntar på bussen tvärs över gatan. Innanför fönsterrutan står tiden stilla. Endast dammet rör sig, flyter omkring i rummet. Inget andetag på fönstret. Inget hjärta som slår. Han har köpt en ny spegel och han står och stirrar rakt in i spegeln och hoppas att någonting ska framträda men där syns ingen och ingenting och han vet inte hur han ser ut eller om han finns men han kan se sina armar och ben och vidröra sitt kalla ansikte med fingertopparna och hand blundar och känner på sitt ansikte tills tiden försvinner. Grannen skriker igen. Osammanhängande dova ljud, som från ett djur långt borta. Två hundar som skäller i kör med mannen. Han vill slita av mannens huvudet och dricka hans blod. Men han får inte. Han får inte för ordningen av saker som är. 400 år går aldrig fort, men de går.
Nästa story: Anthem