Föregående story: 400 years
Hissen i hyreshuset skramlade och stannade ibland med tiden. Insidan klädd i vibrerande plåtbläck och nötta trälister som påminde honom om en källare i ett hus där en familj hade hängt hålögda och tappade. Golvet i entrén och trappstegen upp till tredje våningen var skurna ur gammal sten som alltid skulle förbli i någon form. Här och var framträdde fossiler och spår av kalkansamlingar som vita blodkärl i grånad hud. Lukten av människor förändrades över tid. Smaken hade han inte känt på länge. Inte sedan Ordningen hade infunnit sig i hans delar av världen och gårdarna hade bildats och gränserna hade dragits och stängts och inneslutit honom i hans stugor, hus och hemman, med tiden i lägenheter och stannade hissar.
På vintern kunde han bli stående vid trappavsatsen så länge att lysrören i taket slocknade, inväntande någon eller något som aldrig kom, snart en fossil i grånad hud. Huset luktade alltid lite sopor och urin. På varje våning de runda sopluckorna i borstad plåt. Han lyssnade på alla människor i sina lägenheter. Bebisar som skrek av hunger, män som onanerade andfått, kaffe som kokades i pustande perkulatorer, hud som kliades och fastnade under naglar, vatten och exkrementer som spolades genom rör, luft pressade ur skrynkliga lungor och i bakgrunden av allting ett dämpat susande, det sövande ljudet som föräldrar gör för att efterlikna ett omlopp innan utdrivningen. Någon öppnade och slog igen sin dörr. Det small och ekade i stenen och fossilerna och han kunde känna vibrationerna som en spindel och känna på lukten vem det var och han kunde se blodet i ådrorna och han andades djupt och gömde sig i en inbyggd vrå mellan hissen och trappen brukad för barnvagnar, kände hur det svartnade för ögonen och stack till och stramade när tänderna pressade sig fram och han hörde på när någon skyndade sig iväg och försvann ut genom ytterdörren medan lysrören fortfarande bara surrade och kämpade för att sedan sakta börja klinga igång en efter en tills hallen var vit och bländande och doften av levande blod hade tunnats ut och tänderna krupit tillbaka och munnen slutit sig och det enda som fanns kvar var fossilerna och ådrorna av kalk och trappstegen upp till tredje våningen där han förvarade sig själv. Han stod där nu, i den mörka vrån under trappen. Hon var redan här, i hans lägenhet. Väntade. Vaktade. Stank cigaretter och sprit, andades knappt.
Någonting hade hänt där ute. Han brukade cirkulera, precis som de andra väktarna. Tog alla nattpass han kunde få. De flesta på sjukhuset och akuten där han kunde stjäla blodpåsar. Dygnen flöt samman när du inte sov. Åren också. Det hade tagit en stund för honom att minnas, stående i den mörka vrån mellan trappan och hissen, ännu i sina väktarkläder. Efter midnatt hade ett larm gått på akuten. En röd bil hade sladdat in genom snön som dammade och yrde i lamporna på parkeringen och slöt sig i drivor just utanför ingången. Han kunde känna lukten redan innan de tre männen hade stormat ut ur bilen, bärande på en fjärde, fram mot dörrarna som surrande och sävligt svepte upp och släppte in vintern som kvickt slingrade sig in i väntrummet och gömde sig i hörnen och under stolarna. Strax efter dem en ytterligare bil fylld med andra män som slet i varandra och skrek på ett främmande språk, en ung kvinna som panikslaget grät och grälade, men han hörde dem knappt. Han såg på när de lade mannen på en bår, hans tröja ljusblå och blöt i blod. Mannen andades grunt, stirrade upp mot taket med flackande ögon. Hjärtat som ivrigt och hårt hade slagit mot bröstet för att hålla lemmarna varma och sinnet vid liv sinade snabbt, sjönk ihop, saktade in redan på båren i entrén innan dörrarna hade slutat surra och slagit igen. Han hade känt det själv, för länge sedan. Hur hjärtat häver, hur det susande ljudet i öronen dör ut och kroppen stelnar och sluter sig. Det du ser är en sista dröm, blinkande bilder som fastnar vid ytan, guppar där. Hur medvetandet drar sig tillbaka som ebb. Du känner inte längre din egen kropp och alla ljud blir avlägsna och dåtida, dova ekon över gamla golv i hus för länge sedan utrymda. Han hade bott i ett sånt hus, som snart skulle rivas. Tömt på allt levande, men huset talade till honom. Det läckte ständigt och luktade fränt, men det talade till honom genom försynta läten. Knarr, gnissel och jämmer.
”Hallå! HALLÅ! Gör nåt! Varför står du bara där?! Gör nåt!” Han vaknar av att en kvinna står och skriker åt honom. Han ser båren med mannen försvinna över ett kornblått plastgolv och under skarpa lysrör, omgiven av en skock sjuksköterskor och läkare i vita rockar och blekgröna byxor. Utanför honom har tumulten blåst upp. Män som brottas på golvet, slåss, slänger varandra bland stolar medan väntande patienter flyr längre in i sjukhuset, som om platsen hade invaderats. Han går mot utgången där två män har tagit tag i en tredje och tryckt upp honom mot väggen medan kvinnan står och skriker gällt. Någon greppar tag i hans hals bakifrån och han faller och försvinner inåt och är i ett slag utanför en stads murar på ett fält försänkt i dimma. Det är tidig morgon och artilleriet dånar bedövande från en kulle, djur gnäggar och drämmer i marken och han ligger i ett dike med två döda soldater över sig och kippar grunt. En häst trampar just bredvid hans huvud i gyttjan och jorden och försvinner vidare över landsvägen, in i rök. Det luktar krut, rost och dagg, luften fylls av galna skrin och kanoner som skakar i bröstkorgen tills öronen tjuter. Han sliter sig loss och faller djupare ner i diket och innan han ställer sig upp och bänder en värja ur en stel hand så dricker han blod ur det leriga diket som en törstig hund eller en igel som bitit sig fast i vaden på en väldigt värddjur och suger och sväller. Det är ännu tidig och mörk morgon. Han kravlar sig upp på den sammanfallna, smala landsvägen och försöker blicka upp mot himlen, sträcker ut fingrarna för att skingra röken och dimman men den har redan slutit sig kring dem. Han vaknar till en annan verklighet. Ett tyst rum fyllt av människor som tränger sig upp längs väggarna och stirrar stumma. Han vacklar mot utgången, hör hur dörrarna surrar och sävligt sveper upp och han försvinner ut i i vintern och sväljs snart av snön och stormen där ute.
Han står i hallen i sitt hyreshus. Han hade tagit väktarbilen och åkt genom snöstormen till den plats där hans förra hus en gång hade stått, inte för att uppleva gamla minnen utan för att han hade glömt att han inte längre bodde där och att huset inte längre stod kvar, och för att alla minnen och år flöt samman. Där stod nu ett nybyggt hus med hyreslägenheter. På bottenvåningen en affär med thailändska kryddor och torrvaror. I skyltfönstret kunde han skymta en gyllene plastkatt med en tass som hälsande svängde fram och tillbaka. Han hade varit tvungen att sitta i bilen och titta på katten och tänka efter en lång stund. Slutligen hade han kommit på var han bodde nu, klivit ut och sopat av framrutan med armen för att sedan sladda därifrån.
Han går trappstegen upp till sin lägenhet på femte våningen där han vet att hon väntar. Han tittar på fossilerna och de vita kalkådrorna i stenen under hans fötter och han tänker att det kan vara nu det händer, och det spelar nästan ingen roll för han är trött på att överleva och gå över golv och förvara sig i hus och lägenheter och aldrig kunna se sig själv i speglarna. Han kämpar trappan upp, håller sig så krampaktigt i det nötta träräcket att han nästan fastnar med varje nytt grepp. Blicken svajar och flackar och lamporna som klingar igång vid varje våning svider och bländar honom och pulserar mot ögonlocken när han blundar och han trevar sig vidare, runt, uppåt. Han vet knappt vad som har hänt i natt eller vad som har hänt i gryningen för hundratals år sen och det gör honom djupt illamående och han vill spy men han är torr och tom.
Lägenhetsdörren är inte låst så han öppnar och kliver in. Hallen ligger mörk och stum, likaså det lilla köket med fönstret som vetter ut mot den dystra parken bakom huset som sträcker sig ned mot utebadet där barnfamiljerna brukade flockas om somrarna, lukten av klor och urin, nyklippt gräs och blöt betong. Han snörar av sig kängorna. Flagor av torkat blod släpper från sulorna och falnar och fastnar mot golvet. Han stannar upp och tittar på dem, smetar ut dem med strumpan, hör hennes andetag och bloss från längre in i lägenheten, ser virvlar av rök stiga mot det spruckna taket i det gulaktiga skenet från gatlampan som tränger sig in genom vardagsrumsfönstret. Han vänder på ena skon och för sulan mot näsan och läpparna, blundar och doftar. Svagt och avlägset, långt därinne, finns några levande kroppar kvar. De svävar som glödande aska från en knäppande brasa. Han ställer skorna på sin plats i hyllan och går in i vardagsrummet. Hon sitter i fåtöljen i det bortre hörnet, hennes huvud hängande tungt mot underlivet, armarna utfläkta och slaka över armstöden.
”Jag har inte varit här förut, för så länge jag inte behöver så kommer jag inte hit … och jag har inte behövt komma hit”, sluddrar hon smått frånvarande utan att titta upp. ”Hur länge har du bott här?”
”Jag vet inte. 20 år kanske. Kanske 30. Jag vet inte.”
”Vad gör du? Vad har du gjort?”
”Inget. Bott här bara. I 20 år. Kanske 30. Vet inte.”
”I natt. Vad har du gjort i natt?”
”Jag vet inte. Jag tappade kontrollen lite. Han kom bakifrån och … Det ska inte hända igen. 30 år kanske”, stakar han fram och tittar ut mot gatlyktan där snön yr och flimrar på tapeten och han blundar och hör hela huset samtidigt. Hör blod forsa genom vener och artärer och ådror, hör vaktmästaren säga någonting mer, klanglöst och fjärran, hör hur blåsten sliter i tak och fönster, hör den fete mannen med frän stank i våningen under onanera rasande. Hör ett spädbarn gallskrika och känner på doften att barnet har feber för blodet är varmare än vanligt, vidgar och öppnar sig, blommar ut. Hör grannens djur skälla. Hör musiken. En låt som brukade spelas från sen kväll tills soluppgången stod låg över hösten och det sjuka huset både vaknade till och somnade in. När han satt i sin soffa om nätterna och blundade och lyssnade riktigt noga brukade han kunna höra orden i sången viskas till honom. Om och om igen, från när han återvände norrut efter det eviga kriget och ingenting annat än skog fanns här och ingen vaktmästare fanns ännu att vaka och bryta sig in i hans boning. ”You know this breakdown is coming too late … You know this breakdown is coming too late …”, viskade rösten mot slutet av sången.
”Jag såg. Genom dem. De vet inte vad de själva såg, vilket är bra för dig. Han överlever, men det var tur att ni var på ett sjukhus.”
Hon lyfter på huvudet och stirrar på honom med ögon som såg genom andras ögon, en begynnande dimma och bleknad kring de tomma pupillerna. De båda hör allt och ser allt och väger världen och tomrummet mellan dem. Han tar två små steg närmare, vrider sig bort från henne och ställer sig i spegeln. Ingen där.
”Jag tänker inte vara här längre än vad jag behöver”, säger hon och ställer sig vinglande och ansträngt upp och slänger iväg sin fimp. Den rullar över golvet, saktar in och stannar vid hans fötter, glöder och pyr ett sista andetag, dör ut.
”Har du bråttom någonstans?” frågar han ur ett djupare väsen.
”Va?”
”Inget. Det var inget.”
”Ingen har direkt sett eller förstått något av vad de har sett. Ingen är död. Du har skött dig länge. Fortsätt så. Håll dig på rätt sida av gränsen, i gården och i din egen verklighet. Det är allt du behöver göra. Ska det vara så jävla svårt? Det är bäst för oss båda. Jag vill inte behöva komma hit igen, eller kalla hit någon.”
”Jag vaknar upp på platser … och jag vet inte vad som kommer att hända.”
”Jag bryr mig inte. Jag är inte din terapeut. Gå och prata med någon om du behöver det. Säg vad du vill. Säg att du är en vampyr. De lyssnar ändå inte. De tror kanske att det är en metafor för något, en manifestering av en undermedveten arketyp eller … något trauma från din barndom. Eller att du är en narkoman med vanföreställningar. ”
Hon står plötsligt bredvid honom och han vet inte hur det har gått till och han känner stanken av slagfälten och den belägrade staden på kontinenten som den andra armén redan har varit inne i, ett fält av människor spetsade på spjut, svajande i vinden. En katt också. De stirrar tillsammans in i spegeln. Hon är där, i det gula ljuset från gatlyktan och stirrar tillbaka. Snön som flimrar i rummet. Två av henne. En i varje verklighet, tänker han. Ingen av honom någonstans.
”Det kommer för sent.”
”Va?”
”Låten. Han sjunger det i låten.”
Hon ser honom inte i spegeln men känner hur han sluter ögonen och hur det lilla utrymmet dem emellan tätnar, som om han faller genom golvet och försöker klamra sig fast i hennes närvaro och hon nyktrar till och allting återkommer, hemsöker. Lukten av brasan i stugan och mor som nynnar, varelser förvarade i snön, härsket hästkött och smält hår. Kvarnen och gumman med fågelskrämmorna och alla de andra ansiktena och alltid tillbaka till den lille pojken som gömt sig under golvbrädorna, som de binder och släpar ut på åkern bakom huset. Alltid tillbaka till det första bålet med de tre kropparna invirade i sina lakan och granriset som slår gnistor mot himlen och kastar skuggor långt in i skogen, och just som hon är på väg att kliva in genom spegeln och aldrig mer komma ut igen känner hon sina fötter och händer sticka. Känner lukten av instängdhet som kvalmig ligger i lägenheten. Hon är tillbaka på gränsen mellan verkligheterna.
”Så här vill jag att du ska vara”, säger hon och pekar mot spegeln medan fyllan återvänder. ”Du ska inte synas för vad du är, eller alls. Du ska inte märkas eller avslöja dig. Du ska inte störa ordningen av saker som är. Du finns inte. Titta.”
Hon vinglar ut i hallen. Någonstans hör han hur hon sluddrar något om ”Ordningen” och ”min gård” och ”dekonstruktörer” och ”arkiv” men hennes ord flyter samman med husets alla läten och han kan känna hur lukten av cigarettfimpar och gin och jord och kaffe sjunker som ett vrak mot botten av det hav som hon lämnar efter sig, men där saknas någonting. Han hade träffat henne förut och noterat det, men aldrig riktigt kommit på vad det var. Han kan knappt känna lukten av hennes blod. Som om hon skulle ha åderlåtits torr för att sedan fyllas med någon annan vätska. Något bittert och fränt som konserverar. Blodet kvardröjde ännu långt där inne, några kroppar planlöst svävande i ett öde och ändlöst nätverk av ledningar, men det luktade som blodet på hans kängor. Rost. Sårskorpor. Levrat. Ingen av honom någonstans.
”Det kommer för sent”, viskar han till huset. ”Det kommer för sent”, viskar huset tillbaka.
