Han hade varit i älvar, floder, bukter, hav, grunda som djupa, stora outtalade vidder och massor. Stormar som slår vid ytan, vågor som sträcker sig mot skyn, ner till dit tiden står stilla. Stramt, stelt vatten täckt av is som ljus sipprar genom och kastar ett grönaktigt skimmer som tunnas ut och välver från blek rygg till svart buk. Haven var ändlösa. När han gick på land rörde han sig tyst genom byar vid kusterna, ibland påklädd, boende och sovande i stugor som han hade lämnat övergivna eller som människor hade övergivit och lämnat. Han hade hört historier om andra som han, som råkade skifta skepnad inför människor. Gränser mellan världar som överskrids, en ordning som bryts och väsen som delas från sina varelser och lagras i ett berg. Annat var det med dem som delvis hörde hemma i havet. Ingen kunde komma åt honom där, simmande i djupen, med strömmen, längs havsbottnar, över rev, vid kustlinjerna, just under stilla ytor eller ruggad sjö, från bottnar till bränningar. Han var havet först och främst och havet var mycket äldre än land, djur, varelser, människor och alla ordningar.

Han kunde följa med tidvattnet i veckor, låta sig gungas in mot kust tills han slöt ögonen och skiftade skepnad och vandrade upp på land. Han var lång och blek, hade stor fötter och händer, brett mellan två speglande ögon, djupa andetag som fyllde kroppen med finfördelad fukt, droppar i luften och mot en hud som aldrig riktigt verkade torka. Han flöt fram även när han gick. I vissa byar hade de undrat vem han var och ibland vad han var, framförallt för länge sedan då tiden gick saktare och världen tog slut snabbare. Sett honom komma och gå, väckt gamla berättelser till liv, berättat nya om vålnader från havet som tog barn om de inte var lydiga, drog ner dem i dimman, i vassen och vidare ut i ändlöst djup, men också om sjömännens beskyddare, någon som bar den drunknade till stranden och blåste luft i vattenfyllda lungor och hjärtats grottor. I byarna förstod de utan att se. Trodde utan att behöva veta. Annat var det i de större städerna. Ljus och höga byggnader förskjutna i moln och smog, snart sjunkna i vatten. Disiga och väldiga, livliga och underliga mot sina sista dagar. Han kände det i vattnet som lagrade tiden, svaga vibrationer, som ett ständigt skalv någonstans långt borta. Ett gytter av ljud och lampor. Stank värre än havet någonsin hade gjort. Svavel och kroppar. Avföring och olja. Där gick han obemärkt längs gator, bland människor, satt i barer, sjönk ner i sig själv, hörde sjömännens sånger från förut i sitt inre. Såg slag ovan ytan, såg skepp och män falla genom vatten, som skräp vinden lämnat. Skrov förvandlade till drivved. Hur vindar dog och ytan slöt sig över buken, speglade himlen och höll hemligheter.

Han drack tills han såg suddigt och benen spretade och återvände till floderna och hamnarna och föll ibland handlöst från höga broar, från klippor ner mot rev och bränningar. Hem igen till det tysta. Sjönk mot botten, kände hur luften i lungorna tog slut, hur hjärtat saktade in och slöt sig som en mussla, hävde. Kände hur kroppen ändrade form, fjäll som växte ut ur hud, hur ben blev till fena och gälar sprack upp vid öronen. Allting krympte, drog ihop sig och förvandlades. Varje gång var som att skapas på nytt och att vara på riktigt var som en dröm. Ögonen öppnades och hjärtat slog åter och tidvattnet förde honom ut mot haven igen och igen och igen. Han hade varit i älvar, floder, bukter, hav, grunda som djupa, stora, tysta outtalade vidder och massor. Stormar som slår vid ytan, mot skyn, ner till dit tiden står stilla. Stramt, iskallt vatten täckt av is som ljus sipprar genom, kastar ett grönaktigt skimmer som tunnas ut och välver från blek rygg till svart buk. Det fanns en ordning som var och en historia där bakom och bortom som få kände till förutom dem som levde i den eller för den, men den var inte hans. Han var havet.