Hon hade sett rök. Mindes den i detalj. Den var där när allt föll isär och bytte form och försvann och ordningen återställdes. Cigaretter hade sin rök, skog hade sin, hus hade sin, kroppar hade sin. Från svart, tyngd av sot och krypande längs marken till mjölkig och flyktig i spiraler och vingar, dimma jagad från en sjö. Skiftande beroende på om det var midvinter eller midsommar, om den kom ur krematorium, fabriker eller stugornas skorstenar. Hon hade sett varelser självmant förvandlas till rök och fly. Hon hade sett väsen fångas och slitas ur sina skal och skepnader. Även det liknade rök, ett grått bolmande, spindelväv virkat samman med ångan från gamla lok som strök genom flacka landskap, segt och kletigt när det sögs ut ur en kropp med bara händer, ut ur ögonhålor och näsa och mun och in i en annan kropp genom handflator och fingertoppar. Sedan in i en behållare, sedan in i ett berg, sedan in i ett arkiv, sedan in i en evighet. Alice hade sett inte bara varelser dekonstrueras och kroppar destrueras utan vittnen raderas. Hon hade beordrats att städa bort alla spår av underliga och tysta mänskliga skepnader som kom från främmande platser och gjorde sina jobb för att åter försvinna långt bort. Hon hade låst väsen i sina varelser, släpat kroppar mil efter mil genom djupsnö i skogen, med släde och häst längs landsvägar, i bil på motorvägar och med ekor nedför älvar och från skärgårdsöar in till fastlandet och från fastlandet stundom ut till havs igen efter själva delningen. Hon hade förvarat kroppar i djupsnö, bleka puppor i dvala och väntan på tömning. Hon hade bränt lik och tittat på röken. Förr i tiden vid bränngropar i granskogar medan hon frös, nu för tiden på ett krematorium på natten medan hon drack kaffe. Hon hade också känt grisfarmare som hjälpt henne. Även fiskare som fångade ål med kadaver. Det spelade ingen roll om det var hästar eller hamnskiftare. Det brydde sig ålen inte om. Lukten av brända kroppar var alltid som ingenting annat, oavsett varelse, och den förändrades aldrig. Lika lite som eld, låga och glöd. Hon hade aldrig tyckt om elektriska lampor som slogs av och på. Vande sig aldrig, förstod fortfarande, efter mer än 100 år, inte riktigt hur de fungerade. Ingenting annat nytt för den delen. Som telefoner. Kanske allra minst flygplan. Hon hade aldrig suttit i ett och ville inte heller göra det. Bilen var dock bra. Hon blev fortfarande lätt illamående om det snöade i strålkastarna och vägen var ojämn, men den var bra. Med bil kunde hon frakta låsta varelser i bagageluckan och hoppas att hon inte blev stannad av en polis. ”Det är en häxa, konstapeln. Hon ska dekonstrueras och sedan brännas” var svårt att sälja in. Lika lite en vampyr. Det var liksom själva poängen, att ingen skulle veta eller tro på det.

Hon hade levt två liv. Ett kort innan Ordningen och ett långt i den, eller åt den. Något liv efter skulle det antagligen inte bli. Hon mindes inte mycket från livet innan. Ett år hade sommaren varit så kall att inget hade gått att så. Sedan kom vintern. Det gick att se kylan när den sipprade in genom timringen och kröp ner genom skorstenen och kvävde den falnade glöden i spisen. Fötterna förfrös mot de grånade golvbräderna och hungern ströp och stramade i hals och buk. Året därpå hade varit så varmt och torrt att inget växte. Dammande fält med bruna grödor, svärmar av flugor kring hästar blanka av svett. De sög och tuggade på skämda skinnbitar från en självdöd ko, åt bröd bakat med bark som hårdnade i magen och jäste i tarmarna. Ett syskon hade hastigt gått bort efter att någonting hade brustit därinne. Han hade skrikit som en spädgris släpad till slakt, hopkrupen i en kringla, sedan hade han tystnat och vitnat och blivit kall och alla de andra barnen hade blundat och vänt sig in mot väggarna och mor hade nynnat medan far hade tystnat och stirrat tomt och tagit barnet i famnen och lämnat stugan. Hon visste inte exakt vilka år men trodde att det var 1867 och 1868. Alla svalt. Först dog barn och äldre. Därefter dog friska, starka. Hon var fortfarande flicka när han kom, hade just börjat blöda. Hon hade sett saker redan då, skuggor som störde i sömnen, vaknat om nätterna, fängslad mellan världar. Djurhuvuden som växte ut ur människor, skepnader som drack blod och varelser som kom ur mörkret, ur berget med vita ögon och väldiga käftar. Och en häxa. En gammal, krum kärring klädd i lump och bylten som benade djur inuti ett torn av något slag, stoppade fågelskrämmor i skogen och klädde dem med utskurna ansikten. Alice hade trott att drömmarna var hungern och febern, men det var det inte. Hon hade fått följa med en man och läras upp. Sedan hade de brännmärkt henne som slav. Ingen rök, direkt. Mer som ett tunt os. Tydligare var minnet av det fräsande, nästan bubblande ljudet av hud som kokar mot glödgat järn. Ljudet och lukten fick henne att tänka på mat och gjorde henne hungrig, och hungern i sin tur fick henne att spy. Det var så det blev för ett barn som hade svultit så att magen sögs in mot ryggraden och tuggat på skämda rester från ett kadaver och letat gryn på golvet för att klara vintern. Sedan hade de skickat tillbaka henne till sin gård, som det kallades.

Hon kunde minnas första gången hon hade sänt bud efter dekonstruktörer. De hade kommit till häst. Det hade dröjt veckor, men de hade kommit. De pratade inte samma språk som henne, sade knappt någonting alls. Enstaka ord och gester. Hon hade visat dem till stugan där störningarna och bilderna hade kommit från och där hon hade suttit och vakat tills hon hade sett det, skiftet. Hon behövde inte se det med egna ögon, men hon hade velat. Hon hade tittat på medan de brutit upp dörren och slagit ner en moder och en fader och hittat den lille pojken, gömd under golvbrädorna, tunn och skräckslagen. De hade tagit tag i nacken på honom och bundit hans fötter och armar så att han inte skulle kunna skifta och fly och sedan släpat ut honom på en åker bakom stugan och sugit ut hans väsen ur kroppen innan de slagit sönder skallen med ett slag från en påk och lämnat människoskalet för Alice att bränna, likaså kropparna från pojkens familj, för de visste vad han hade varit. De hade sett honom skifta skepnad från människa till någonting annat. Det var genom deras ögon som Alice hade sett, och det hon hade sett hade brutit mot ordningen av saker som var. Alice hade gjort en bränngrop en bit in i skogen dit få kom, tänt med ris och ved och lagt dem där, invirade i säckväv och lump. Lågorna kastade långa skuggor in i skogen och röken steg mot en mörk evighet med blinkande ljus som såg henne och såg vad hon gjorde. Hon hade låtit gropen slockna och sluta pyra, sedan täckt igen den med jord och täckt för den med stenar och lav och ris. Som om ingenting hade hänt och ingen hade sett förutom stjärnorna och ingen hade varit där förutom röken. Det var hennes uppgift och det var första gången av många.

Hon vaknar till och försöker förstå vem hon är, vilket år det är. Som att försöka greppa tag i rök. Hon ser på sin cigarett där hon sitter i sin soffa i sitt hus i Luleå, i gården som är hennes att vakta, i stort sett hela norra delen av hennes land. Bland skogar, älvar och berg, döende byar och nya vägar och svällande städer vid kusten, nya människor och samma stjärnor och fler ljud och mer ljus och färre varelser och samma Ordning som då, utposterad i utkanten av världen. Långt från Babylon. Minns lukten. Hon känner på underarmens brännmärkning, tydliga utbuktande ärr ifyllda med svart färg som har blivit grön och flutit ut med livet. En cirkel, rakt genom cirkeln ett streck och i mitten av cirkeln en fyrkant ställd på ända, även den med strecket rakt genom sig. Två pyramider, hade hon tänkt. En rest mot vardera verklighet. Och så gårdsnumret. Kliver upp från soffan och går bort till fönstret och tittar på sin egen spegelbild och där bakom en gata som ligger stilla och där bakom ett annat hus som ligger livlöst där ingen äter barkbröd som sväller i magen och ingen frågar vem hon är eller vad hon gör eller hur hon tjänar sitt uppehälle och ingen räds det som de inte känner till. Hon ser ut att vara ungefär 25 år, kanske 30. Född för cirka 160 år sedan, kanske lite mer. Snart kanske hon måste flytta igen. Hon försöker intala sig att ansiktet hon ser är hennes. Blekt förutom en svartnad under två ihåligheter. Släta kinder förutom enstaka rispor och prickar av skrovlig ärrvävnad. Hon sträcker ut fingrarna och vidrör den kalla glasrutan, sedan för hon cigaretten till kinden och känner hur det svider till, hör hur det fräser och märker hur ögonen tåras och ser hur spegelbilden blir grumlig och hur ansiktet och världen utanför försvinner, smälter. Hon visste att det fanns andra som henne. Många andra, med samma uppgift fast i andra gårdar. Hon hade aldrig träffat någon annan, inte pratat med någon som henne. Aldrig. Bara sitt orakel och dekonstruktörerna som kom då och då och sällan sade någonting alls. Just det. Och budbäraren. En vaktmästare, en custodian, ska se allt, känna allt. Hålla gården säker och övervakad, hålla människor och andra varelser skilda åt, i delade verkligheter. Hålla sina linjer och sina gränser bevakade, hålla sina varelser i sin gård. Veta var alla är. Veta vad de gör. Veta vilka de är. Registrera nya. Om någon stör ordningen, leta upp och kanske låsa, om hon mäktade med det på egen hand. Sedan skicka bud efter dekonstruktörer som kom och avlägsnade väsen från kropp. Sedan städa undan alla spår, som om varelsen som inte längre fanns aldrig hade funnits.

Förut gömde sig människorna i sina gårdar och hus, innanför sina murar och staket och vallgravar och väggar, skyddade från vad som fanns där ute, i skogen, i skuggorna, i bergen, i mörkret, i vildmark och ödemark. En annan ordning rådde nu. Nu var alla andra varelser instängda i sina gårdar, övervakade och underkuvade. Alice kände på brännmärkningen igen. Försökte intala sig att ansiktet i fönsterrutan var hennes och att allting inte fortfarande var drömmar av svält och feber i en frusen stuga med en döende brasa och ett kallnat barn på golvet och en mor som nynnar. Verkligheterna möts i röken. En nyckel i låset och ett andetag mellan världarna. Ögonblicken där emellan är skuggor utan ting och rörelse. Tid som inte gör någonting annat än att gå. Hon förstod fortfarande inte hur flygplan kunde flyga och telefoner kunde föra över röster från hundratals mil bort. För henne var det mer verkligt att en människopojke kunde skifta skepnad till en liten sparv, eller tömmas på sitt väsen och för att sedan bli ihjälslagen med en påk. Eller att hon i vakna drömmar kunde se en häxa på en ö i Luleå skärgård klä fågelskrämmor med utkarvade ansikten. Det var verkligare, för det var verkligheten hon kände till och höll i det dolda och för henne var röken ordningen som återställdes efter att verkligheterna hade delats. Vattenytan som stillnade och slöt sig och åter blev spegelblank efter att ha upprörts och brutits för ögonblicket. Hon känner efter, ser, bevakar och vaktar, håller isär och bibehåller ordningen av saker som är. I sitt hus. I Luleå. I gård 716. Utposterad i utkanten av världen. Mellan verkligheter. Långt från Babylon.