”Ta henne!”
Flickan sprang över skolgården, blek och späd, klädd i en nedärvd klänning som gulnat med tiden och livet på vägarna. För stora, svarta och klumpiga kängor på hennes fötter, haltande från ett medfött fel i höften. Hon vidrörde knappt marken, sköt ifrån utan kraft och lättade i små besynnerliga hopp, som om hon nyss hade lärt sig springa och aldrig riktigt hade varit gjord för det. Ett dammoln spred sig efter de andra barnen där de rusade som små vilddjur över den torra jordplanen framför den röda skolbyggnaden och bort mot det vita staketet som vätte ut mot gatan där kärror drogs och lastbilar slamrade, traskande mjölkbud och slokande sotare under solen och över allt flugor. De hann snart ikapp henne. Den första högg tag i hennes klänning och slet ner henne på marken. De andra ställde sig runt om, sparkade grus, skrek och skrattade. De lyfte henne till fötter och tryckte upp henne mot staketet. Hennes armar spröda små grenar eller nykläckta vingar. Huden i ansiktet blek för hennes slag, genomskinlig. Håret korpsvart, yvigt och tovigt, aldrig vårdat och kammat. Ändå blankt, oljeskimrande som inga andra flickors. Och ögonen. Djupt mörkbruna, med en blick som fick alla pojkar att känna sig konstiga och som alla flickor ville sticka hål på med en gaffel. Det hade hänt hennes sort förut, överallt och ingenstans. Resande folk som hittats begravda, skändade och trasiga kroppar, män som kvinnor. Barn. Ingen lag skyddade dem. Hennes mormor kunde se genom tiden. Hennes morfar pratade på ett annat språk, hade själv begravt många, egna som andra. Släkten var äldre än många länder, hade överlevt många krig. Hade alltid skyddat de sina. Hennes mormors mor hade haft det, skiftet. Det brukade kunna hoppa över generationer, eller bara uppstå ur tomma intet, som om du hade valts ut. Men det hade alltid funnits i hennes släkt. För henne var det skickat vidare. Samma sak med att se i tiden. Framåt som bakåt. Det var därför hon hade försökt springa fortare än någonsin tidigare.

”Här är hon, lilla tattar-ungen”, sa den största pojken som höll henne hårt mot väggen med den sotiga handen över strupen, smuts under naglarna, luktade mjölk och blöta djur. Kofta med knappar, vit skjorta med krage och kortbyxor med veck, flickorna i rutiga klänningar och vita strumpor uppdragna till knäna. Alla klädda likadant, alla luktade mjölk och blöt katt. Hon förstod inte mycket av vad de sa, bara stirrade rakt ut mot dem långt där inifrån, mötte deras ögon, blå-gröna och glasiga, ännu härjade i skuggan av det stora kriget. Pojkarna tittade bort. Flickorna blev ännu mer rasande, ville slita henne i stycken. Flickorna låg bakom det, men de skickade alltid fram en stor, dum pojke med rosiga kinder och rak lugg.
”Hon trodde att hon kunde komma undan, lilla tattaren!” skrek ett annat barn, en flicka med långt, gulblekt hår, sammanbitna tänder.
Språket var nytt. Landet var nytt. Snön på vintern hade varit ny då den torr knastrade under skorna om mornarna. Mest var de med de sina, höll sig till vagnarna och de små lastbilarna och tälten och lägret. Hade fått börja gå i skolan. Sedan hade hon brutit en arm och fått stanna hemma.
”Men nu, sörru, nu ska vi slå ihjäl henne, för vad hennes bror gjorde mot August.”
Hon förstod inte vad de sa men hon såg redan vad som skulle hända som om det redan hade hänt och det var tiden som levde på olika platser samtidigt och mormor hade berättat att det var för att den aldrig ville bestämma sig och alltid ångrade sig, en velande vålnad. Det spelades upp i deras ögon, som om världen utanför bara var lite försenad. Hon såg vad de skulle se, speglat. Hon var inte rädd för barnen, för barnen kunde hon fly. Hon var rädd för de andra, de som skulle komma och leta efter henne när det var gjort. Det hade mormors mor berättat för mormor och mormor för mor och mor för henne. De som kom hade svarta streck över hela kroppen och dimmiga ögon och delade dig och tog dig iväg när du hade brutit mot ordningen av saker som var. Fast de tog bara det som fanns inuti dig, din ande, hade mor och mormor sagt. Kroppen brändes, som ett skal, en död hund eller en tom ask.

Den störste pojken kastade henne till gruset igen. De andra började genast sparka, inte längre på gruset utan på flickan, hennes rygg, hennes mage, hennes armar som låg fällda över huvudet för att skydda. Hon kände själv hur tankarna försvann, uppåt, utåt, bortåt. Det gick fort att beskåda för de andra barnen, på ett ögonblick, men skedde långsamt inifrån. Hon kunde känna hur allting började krympa, mage och hjärta och huvud. Hur fjädrarna sköt ut ur huden, hur armarna sögs ihop som fällda tält, ändrade form. Ögonen drogs åt sidorna och där näsan satt sköt någonting ut, hårt, vasst och blankt. Hon tog armarna från sitt huvud. Ingen sparkade och slog längre. De hade backat från en kropp som fångad av en vind lättade från dammet och gruset, från skolgården och livet. Den gulnade, gamla klänningen och de slitna gamla kängorna föll till marken, som skinn ömsat. De tittade alla upp mot sensommarhimlen som bröts upp och föll ner och brann i blå och röd och gul. Där flaxade en liten fågel, svart och oljeskimrande, spröd men snabb. Först lite vingligt, tappade höjd, virrade fram och tillbaka, som på sin första tur. Sedan hittade den fattningen, andan och kroppen, slog med sina spetsiga vingar, vände vasst över skolgården och barnen, försvann över skolbyggnaden och var borta. I gruset låg klänningen och kängorna. Vid skolan ropade en lärare in alla barnen som stela stod och stirrade. Det var en svala och svalan fortsatte bort mot skogen och vidare. Den skulle hem till familjen för att berätta. De skulle komma och ta henne nu. De med strecken och döda ögon som såg vad alla gjorde. Ta henne med sig, dela henne och sätta henne i berget. Bränna kroppen. Hon skulle flyga hem till mamma och mormor och berätta vad som hade hänt. Men inte ännu. Först skulle hon flyga. För sista gången. För alltid.