De stod stumma vid utkanten av öknen, fågelskrämmor lätt svajande i vinden, som om de redan inte längre fanns. Där var en himmel med stjärnor, ett hav av röd sand och en härd med soldater, tusentals ansamlade män från deltat och städerna och byarna, sända ut ur riket och bort från havet och floden till dit ingen hade varit och därifrån någonting hade kommit. Långt utanför de sista västliga och sydliga posteringarna och forten, nedstigna i ett land där ingenting växte förutom öknen och ingenting levde förutom det döda och det som fanns bortom det. Medan solen först hade stigit allt högre tills den vit stirrade rakt ner på dem och brände deras axlar och hjässor för att sedan svalna och bli gulare och rödare och åter sjunka framför dem, som om den följde dem och iakttog dem, hade de vandrat genom ofruktbara sänkor som skar över det flacka landskapet som ärr i en blek hud. Schakaler hade slagit dem följe och strukit som vålnader vid förvridna träd och buskar längs en biflod som sedan länge torkat ut. Hundarna hade gnytt och ryggat tillbaka och lämnat männen när de gick genom ett pass mellan två berg där enstaka eldar hade tänts långt uppe på sluttningarna och slog skuggor i det begynnande mörkret och klagande, svultna ylanden ekade mellan klippblock. När de kom ut ur passet kom kölden. De fortsatte tills stepp stegvis övergick och slutligen slukades av en ändlös öken. Där stannade de, för att någon skrek åt dem att göra det, medan marken ännu stod fast under deras sandaler och innan sanden blev för svår att gå i. Beväpnade med träspjut med kopparspetsar, klubbor med stenknoppar, bronsyxor och breda träsköldar klädda i torkade djurhudar. Bakom den första horden av tusentals halvnakna och urskiljningslösa män i ett hav av spjutspetsar hade rader efter rader av blanka och resliga nubier formats med bågar och pilar med pilspetsar av flinta och koppar. Befälhavare, iklädda gyllene hjälmar prydda med falkfjädrar, satt på hästar som stingsliga trampade av och an, vred sina skallar och frustade hårt.

De hade stirrat sig blinda på den sol som hade följt dem från floden och deltat och som nu försvann bortom de ändlösa och främmande vidderna av böljande dynor med vågor av stenar så små att de fördes med blåsten som pollen och damm. Sval och svag strök vinden, allt mer försiktig. Även den ville gömma sig, som solen. Den klarblåa himlen hade intagits och förändrats liksom landskapet. Ovanför dem det svarta himlavalvet där stjärnorna redan syntes och såg och blev fler och fler, längre ner ett djupblå som utsträckt lade sig tillrätta över öknen och därunder en himmel i brand, en skarp blodröd som markerade horisonten och glödde i sanden och smälte mot ansikte och ögon. Där fanns en evighet i varje sista grunt andetag, flåsande djur, annars tyst och stilla så när som på en schakals avlägsna ylande. Ångmoln bolmade redan ur deras  munnar. 

De kisade mot dunklet och nu såg dem det, först som en hägring just innan det sista ljuset tog till flykt och dog någonstans långt ute i öknen. En pelare av ljus sköt rakt upp mot himlavalvet, förtunnades och slöts medan de bad till Ra att återvända och Nut av vara med dem och Annubis att väga deras hjärtan väl. Solens sista skärva försvann hastigt. De såg dem nu. Svarta skepnader mot det gravblå alltet. Inte som soldater eller enskilda djur utan mer som en krälande massa av lemmar, en släpande svart flod av odjur, spydda åter till världen efter att ha slukats hela och tuggats sönder i dödens rike. Tystnaden bröts av gälla skrin som skar genom den redan kyliga skymningen och ekade genom tiden. Hästarna började kasta sina huvuden fram och tillbaka, vissa vände om och sprang medan andra föll till marken med ett sista långt råmande och dunkade sina huvuden mot sanden tills ögonen stirrade vidöppna och de tjocka tungorna föll som livlösa, feta maskar ur deras munnar. 

De närmade sig, flöt och svärmade över dynorna, krälande och hoppande på alla fyra, som varelser födda av människa och spindel, av skorpion och orm. De täckte snart hela synfältet och fortsatte att välla in över horisonten. Marken skakade. ”Forma led!” skrek överbefälhavarna och försökte samtidigt hålla sina hästar i styr. Skrien fortsatte att tillta tills de skar upp revor i himlen och lämnade öronen blödande och ringande. Det fanns inget djur som lät så. Det fanns inget levande i världen som lät så. Det här hade krälat ur nattens sköte och vällde och svärmade över de sista dynorna och rusade fram mot dem under det svarta valvet som omgav dem och nu kom lukten. Av järn och svavel, av gyttja och mögel mitt ute i öknen, uppluckrade lik i vattenfyllda gravar. Plötsligt upphörde skrien, och det var värre, som om varelserna hade fått vittring. Allt som hördes var ett ringande i öronen och bortom det ett svagt prasslande och krälande och krypande, som en väldig stack av termiter eller en svärm av gräshoppor. Bågskyttarna avfyrade sina pilar som visslade iväg över armén och försvann obemärkt i mörkret, som om de hade skjutit på ett hav. 

I det sista ögonblicket trädde varelserna in i det fladdrande ljuset från de facklor av oljiga trasor som soldaterna hade tänt. Vita ögon som blänkte i mörkret, lemmarna som vreds åt alla håll, de insektsliknande kropparna som hela tiden skiftade form, krängde och flöt samman som om tuggandet ännu fortgick och aldrig var fullbordat, som om de hade varit ett enda stort missfoster med tusentals vidöppna gap stora nog att svälja barn hela. Som en våg reste de sig och föll mot pilarna och spjuten och sköldarna och faraos armé som Nut skulle beskydda, men soldaterna förstod nu att inga gudar hade följt dem hit och inga gudar fanns i det här landet bortom bergen och floderna och stjärnorna syntes inte längre på sitt valv för de hade gömt sig, som solen och som vinden.