Det var tidig morgon och kunde redan höras. Det började med ett skott, sedan följde fler salvor, ett smattrande som ihåligt ekade genom gatorna, gränderna, stigarna. Husen och stugorna och kojorna hade spridit sig som ett mångfärgat eksem längs sluttningarna, långt där ovanför de gröna, tidlösa bergen med sina flacka platåer och toppar försjunkna i mjölkig morgondis. Långt, långt bakom dem skymtade Rios stränder, höga hus och andra världar som speglades i havet och fläckar och hinnor. Sett från ovan måste Complexo ha liknat ett täcke sytt av smutsiga lappar och skarvbitar. Inifrån liknande det ett krig. Sönderskjutna, flagnade betonggrunder med armeringsjärn som tentakler krälande ut ur varje hörn. Skjul sammansatta av korrugerad plåt, gränder så smala att axlarna knappt kunde klämmas genom, tjocka noder av svarta elkablar som svällande ormbon över gatorna. Här och var stora träd som bredde ut skuggor över upptrampade stigar mellan nivåerna uppdelade med stängsel med eller utan taggtråd, små plättar lämnade öppna för barn som inte sprang med droger att spela fotboll på. Men där fanns också andra barn. De hade redan sett någon av dem skymta i vimlet av levande varelser. Utmärglade, korpsvart hår i långa lockar, mörkbrun hy, tecken från en annan del av världen och tiden målade med vit färg över ansikten och torson, armarna och låren. Som framkallade ur dimmorna bortom bergen, upprörda från döden, uppstoppade och blåsta fulla med kallt liv, ihåligt stirrande med grumliga ögon, som om de led av långt gången starr. Någon sammansydd med grova stygn. Andra såg dem så klart, men ingen pratade om dem. Barn som tillhörde gängen försvann först från sina familjer. När de dog försvann de från gängen. Långt senare kunde de skymtas mellan husen, men mest höll de sig längst där upp, mot bergen och skogarna dit få vågade gå, allra minst polisen.
”Det här är en sjuk plats, men jag gillar den på något sätt. Påminner mig om någonting. Påminner om städer förut. Har aldrig varit här. Har du?”
”Nej. Första gången. Jag har inte sett det här. Inte varit här. Vad känner du?”
De båda figurerna var gravt malplacerade, klädda i äldre kostymer, en stor svart man, som floden och skuggorna vid deltat. En likblek, relativt liten gestalt med en hatt utan band och ett ansikte utan haka och med kinder utan blod och ett huvud utan axlar. Den mörke i en kritstrecksrandig kostym, blank hjässa, väldiga fötter som hasade sig fram i tofflor flätade av vass. Den lille blek och smått harmynt, ett rödspräckligt öga och ett vanligt med stor svart pupill omgiven av gröngula fält, små gula tänder i munnen, härjade av kaffe och tobak och århundraden av försummelse.
”Jag känner … att hon är här. Där uppe. Jag känner att hon redan har sett oss … Vet att vi kommer, väntar oss”, sade den ene.
”Jag har väntat i över 200 år”, svarade den andre.

De hade tappat spåret för länge sedan. Hon hade lämnat kontinenten, flytt över haven till en ny värld där ingen ordning ännu rådde. I djungeln, i hamnar, i städerna som tog form och svällde, jäste. Där människor dog i krig, svält och nya sjukdomar, handlade med slavar och gummi och letade städer av guld. Hon hade letat och hittat kroppar att blåsa liv i, sett dem vandra på nytt med hennes röst ständigt viskande i öronen. Nu hade hon en härd av dem. Barn i alla åldrar som krälade fram i favelerna som skygga spindlar eller spöken, som hennes armar och ben och öron och ögon. Inte ens gängen rörde dem, eller henne.

De drog sina sina vapen och de gjorde det utan att tala för mellan dem flöt ett andetag som slöt dem samman och ännu och till slut brännmärkte deras uppgift. Bägge hade en revolver som hade vilat på brösten under de stora kostymerna, på de blöta skjortorna. Solen steg allt högre och kokade staden i fukt. Den skulle snart förångas och lämna kvar ett dammigt fält för djungeln att åter erövra. Människor skingrade sig där de gick. Egentligen var de villebråd, varelser utifrån, klädda på ett annat sätt, talande ett annat språk, men ingen rörde dem, ingen kom i närheten. Först livliga stråk med lekande barn och äldre som beskådade dem, människor som försökte leva sina liv. Sedan gängmedlemmar med ansiktet täckta i ärrade tatueringar. Sedan längre upp medan solen steg högre över havet. Sedan gator där kroppar redan låg och osade från sina hål, rök som steg mot en blå himmel, hylsor och blod i betongen. Sedan minnen från länge sedan, skepnader framkallade i blixtarnas ljus mellan väldiga stammar och en dov storm över djungeln. Avsmalnande gränder som stank av kryddor och urin och avföring, plåtar som stängde ute dagens ljus och helikoptrarnas ögon. Glesare med människor. Ödsligare. De kunde känna det. Hur ordningen var störd, hur linjer bröts här, hur brott hade skett. Någonting hoppade tyst ut ur ett fönster och klängde sig fast på den mörkes rygg, försökte klösa honom i ögonen och bita honom i öronen, väste som en skrämd eller förargad reptil. Han fick tag i nacken och drämde den lilla kroppen in i väggen så att den förvandlades till en fläck, föll livlöst till marken, sprack upp och blottade ett mörkt kött. De fortsatte uppåt längs gränder som ringlade sig som bäckar, styrda av ett ljus som andra inte såg, linjer och trådar som sköt in i dem, drog dem mot källan. Ett försiktigt vibrerande och svagt surrande som växte i styrka ju högre och närmare de kom. Fler återupplivade barnkroppar kom springande med knivar och vapen eller långa, smutsiga naglar och vässade tänder. De svärmade fram från sophögar, från taken av plåt. De högg mot männen. Kulorna från deras revolvrar lämnade stora hål i barnens huvuden. Den mörke hade dragit en bred, böjd kniv som skar genom barnen som om de hade varit strå av vass vid flodbanken och den andre hade dragit en liten yxa som klöv deras spröda skallar som om de hade varit sammansatta av torkade grenar och bränd lera.

De var nära nu, de kunde båda känna det. Solen sved mot ryggen på den bleke så fort den flimrade till och bröt in mellan husen och kojorna och han tänkte på vetefälten som han gick genom som liten. Det luktade berg och städer, blöt jord och levrat blod blandat med kaffe och pollen. De kom till ett litet torg, en glänta i förfallen bebyggelse och mitt på torget med stampat jordgolv ett litet vitt träd med tjocka grenar som bleka tarmar, inga löv. Där bakom, en trappa upp till en boning som överskuggade torget, mer uppkastat än byggt. En hopsjunken hög av betong och stål och röda tegelstenar krönt med rostiga bläck. Där inne fanns hon. De hade väntat mer än 200 år på det här, jagat henne i det gamla landet men alltid sett henne försvinna, då som nu omgiven och skyddad av halvnakna varelser återförda till liv. De döda barnen välde fram som råttor ur varje hörn och gränd och de båda männen sköt och högg sig fram genom ett hav av små kroppar med urvattnade ögon och tecken som lyste i vit färg, cirklar och streck och former som vred sig. Den lille bleke blev kvar på torget. Med en kniv i ena handen och sin yxa i den andra högg han vilt omkring sig, skar upp långa revor i kropparna som föll vid hans fötter, högg sönder skallar med yxan, lät som ägg som kläcktes mot kanten på en stekpanna men ingenting rann ut. Små gröna dammoln. Den mörke mannen gick trappstegen upp mot boningen och sparkade upp en dörr hopsnickrad av hönsnät och brädbitar. Han kom in i ett rum där död och liv möttes, där gränserna mellan världar överträddes och där ingen ordning fanns. Där luktade lika mycket lik och förruttnelse som djupa djungler. Luften böljade av fukt. Blod på bord och golvbräder, kroppsdelar och små kroppar skymtade dingla i rep i det försiktiga ljus som sipprade in i glipor och sprickor. Hängde där som nackade fåglar eller flådda apor, inte som föda utan som experiment. Då såg han henne, som en störande skugga i ögonvrån, mer för att hon upprörde dammet som låg över väggarna i hörnet där hon hade suttit hopkrupen och vakat i sina tygstycken, styrt barnens händer och fötter, sett vad de såg. Hon var lika mörk som natten och djungeln som hon en gång hade kommit ur, inte långt från där floden upphörde helt. Ögonen gula, smala som på en rovfågel. Det sved till. Den mörke mannen stannade upp, lät pistolen falla till golvet i detsamma som han ryckte ut en liten pil ur halsen. Lätt trä med en sylvass spets, en blåskimrande fjäder i änden. Han tittade på den, kände hur väggarna började smälta, ljuset fly och linjerna som hade framträtt så tydligt luckras upp som gulddamm i en balja. Han såg sig själv som liten, vid flodbanken, stående med fötterna inbäddade i den gyttjiga bottnen, med ett spjut i handen, kisande ner i vattnet efter minsta rörelse eller reflektion i ett silvrigt fjäll. Innan han stötte ner spjutet i floden vaknade han till, blickade bort mot hörnet där ingenting syntes förutom två gula ögon och ett grin av ruttna tänder när hon tog blåsröret från sin mun. Han hörde djungeln, floden. Kniven föll till golvet och han kastades mellan rummet han stod i som smälte samman och platsen där han en gång hade blivit till, stunden då han en gång hade blivit till. Det kallade. Hyddan. Elden. Männen med sina vita målningar, lite som barnen i gränderna. Maskerna. Mörkret som välde in från natten där dagen hade tagit slut och försvunnit, där stjärnorna tändes, där skogen knarrade och surrade och knäppte och ylade, där floden ringlade sig in i en djup djungel som inte tog slut utan fortsatte in i en djup natt och ett regn som välde in vid horisonten. Dov åska som tryckte mot bröstet, kvavt som vatten i luft, blixtar som spöklikt lyste upp väldiga trädstammar och vattnet och skepnader och kroppar som återupplivats för att vandra på jorden för alltid. Djur som tar till flykt där elden slår upp.

Ute på torget hade strömmen av levande döda sinat och den lille bleke mannen vadade sig genom en hög av kroppar. Polisen skulle inte komma in hit, upp hit. Snart skulle alla spår vara undanröjda, som om det aldrig hade hänt och varit. Han hörde ännu salvor av skott eka över havet av plåtbleck och mellan betongväggarna. Han hörde helikoptrar hovra, som väldiga gräshoppor över vetefält befäst med ohyra. Han gick trappan upp, öppnade vad som skulle föreställa en dörr. Dagens ljus föll över en stor kropp klädd i kritstrecksrandig kostym, krökt i fosterställning som den dagen den kom till. Lutad över kroppen satt ett stinkande bylte. De magra fingrarna var doppade i vit färg, strök över ansiktet och skalpen, ner över halsen, ritade tecken och figurer. Han slet av dörren bakom sig så att ljuset sköt in med sin fulla kraft i rummet, höjde sin yxa mot varelsen på golvet som vände sig mot honom och väste som ett odjur och spottade ett stinkande sekret mot hans ögon när han kom närmare men han hann höja ena armen och skydda ansiktet medan den andra lät yxan falla mot hennes huvud och klöv det mitt itu och han drog yxan ur skallbenet och höjde den åter mot taket. Ur sprickan i huvudet flöt hjärna och bolmade en svartgrön rök, som sporer ur en svamp, och han höll för näsa och mun så gott han kunde och sänkte yxan i hennes huvud om och om igen tills ingenting fanns kvar förutom en mörk massa och han tog upp den böjda kniven som låg på golvet och skar med ena handen och högg med den andra tills kumpanens huvud hade delats från sin kropp och han såg på nekromanten en sista gång för att försäkra sig om att varelsen var död innan han satte sig gränsle över den stinkande kroppen och höjde bägge sina händer över dess huvud som fortfarande rykte försiktigt och med sina fingrar spretande drog han ut ett grådaskigt dis ur varelsen, som spindelväv blandat med gas och aska som sögs in i hans händer. Han föll bakåt och kravlade ut ur boningen, ut på verandan och vidare ner för den lilla trappen av gamla plankor innan han kom på fötter och kippade efter luft, kände hur solen brände mot hans hud i den lilla gläntan och han tänkte på sin barndom och vetefälten bakom stugan som viskade och flöt i vinden och brann gult i solnedgången medan fadern ännu drog plogen bakom oxen och modern satt i en gungstol och plockade en höna. Han såg det bleka trädet som egendomligt spretade upp ur marken och han såg den stora högen med barnkroppar som äntligen fick vila och i världen fanns en ordning som han var tvungen och tvingad att upprätthålla tills han och ingen och ingenting inte längre fanns. När ordningen av saker som var inte längre rådde skulle världen och verkligheten som var inte längre vara. Historien. Civilisationen. Han spydde upp någonting och vinglade till men brann. Han hörde skotten och hörde helikoptrarna och fäste revolvern och yxan i sina hölstren och knäppte sin kavaj och kisade mot den svidande solen som steg över havet och människorna som inte visste någonting av allt som han visste, innan han tyst vandrade in och försvann bland gränderna. Ordningen var återställd.